För 15 år sedan stod han därborta vid trapporna och lyfte pokalen.
Nu väntar Zoran Lukic, 60, på att tiderna ska förändras och att han ska få sin chans att upprepa SM–gulden.
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade fotboll, säger han.
Zoran Lukic spretar med högerhanden och räknar på fingrarna.
– Andreas Isaksson var tredje-fjärdemålvakt i Juventus, Kim Källström var en 18-årig Superettanspelare, Andreas Johansson satt på läktaren i AIK, Johan Elmander platsade inte i Feyenoord, Micke Dorsin var utlånad till Spårvägen.
Han byter hand, klämmer om vänster tumme.
– Babis Stefanidis satt på läktaren i Iraklis. I efterhand fick vi höra att fan, ni hade ett fantastiskt lag, men vi fick inte sex färdiga spelare. De köpte våra metoder, tålde att jag var tuff och utvecklades.
En kall vind studsar mellan Stockholms Stadions läktare. Några skolbarn hoppar höjdhopp och springer ikapp runt gräsmattan som förändrade Zorans liv.
60-åringen pekar mot trapporna vid ena kortsidan.
”Först var jag förbannad”
– 2002 stod vi däruppe. Vi hade pokalen med oss. Våra supportrar hade samlats vid Stureplan och marscherat upp hit. De var 16 000. Det var då man förstod att vi hade gjort något stort.
Han sväljer, skakar på huvudet åt sig själv.
– Med tanke på allt som hänt tidigare var det… jag vill inte säga normalt, men det ingick i det vi hade målat upp för Djurgården.
Zoran var barn i Titos Jugoslavien. 1974 fyllde han sjutton, debuterade för FK Sarajevo och togs ut i juniorlandslaget, men snart planade kurvan ut.
– Jag nosade på A–landslaget och var förbannad över att inte komma med, men med distans ser jag att det fanns bättre spelare. Min högerfot var alldeles utmärkt men vänsterfoten sämre.
Mittfältaren tröskade runt i Österrike ett par säsonger innan en lårskada ledde till omfattande operationer. Karriärens högsta topp var nådd, han övervägde att flytta hem, men en kompis tipsade om en gärdsgårdsserie där tempot var lagom för en halvhalt 22-åring.
– Det var rena slumpen att jag kom hit. Då hade Sverige inte så gott rykte som fotbollsnation, säger han.
”Tränaren örfilade oss”
Låret höll inte under provspelet med Djurgården, men division 3-klubben Nykvarn tog gladeligen emot en tidigare juniorlandslagsman med tränarambitioner. När musklerna svek zippade han upp träningsjackan och imiterade efter bästa förmåga sina ungdomsledare.
– Jag hade mycket med mig i ryggsäcken från Jugoslavien, men de pedagogiska metoderna går inte att tillämpa till hundra procent här. På Balkan, som producerar en enorm mängd spelare, är det mycket tuffare. När jag var junior fanns inget utrymme för kompromisser. Säger tränaren att du ska upprepa bredsidan 300 gånger ska du göra det 300 gånger. Man var nästan… jag kan inte säga terroriserad, men hårt tagen. Ju duktigare du var desto hårdare blev det.
Vem var den hårdaste du hade?
– Srboljub Markušević var enormt kunnig och skulle ha gjort en fantastisk karriär om han haft ett annat ledarskap. Han örfilade oss. Han kom in i omklädningsrummet och sa rakt och tydligt: vem fan har lärt er det där? Varför tog du skott från en dålig vinkel i stället för att spela snett bakåt? Han gick fram och gav en… inte allt för hård örfil, men han slog.
Tog du med den metoden till Nykvarn?
– Naturligtvis försökte jag inte med sådana pedagogiska metoder, men jag var krävande. Det var väldigt svårt att möta spelaren på samma nivå. Det funkade inte i början, men jag kom underfund med det undan för undan.
Varför blev du kvar i Sverige?
– Kriget kom till Jugoslavien 1991. Farsan deltog i andra världskriget för partisanerna och sa att läget påminner om 1941 när serber och kroater hamnade på olika sidor. Han sa att jag inte skulle kriga mot mina grannar och landsmän.
Du ville åka tillbaka?
– Ja.
Hur var det att följa kriget på avstånd?
– Overkligt. Så länge telefonlinjerna fungerade hade man kontakt med föräldrar och kompisar. Sedan fick jag läsa i tidningarna om det ofattbara. Jag kunde inte smälta det. Vi var på väg att få en identitet, att bli jugoslaver, och så sprack det och man fick vara serb, kroat eller något annat. Jag fann mig inte i det där. Jag känner fortfarande att jag saknar identitet nerifrån och i dag är jag mer svensk än balkankille.
”Vi rensade ur 12–13 spelare”
1992 lyftes Lukic över till Djurgårdens ungdomssatsning. Underifrån såg han A-lagets ekonomi och resultat svaja de kommande åren och i ett försök till nystart for klubbledningen på studiebesök till Ajax. Taktiken behövde bli offensivare, fysträningen rejälare, visionerna djärvare än att ta tre poäng nästa helg.
1999 parades Östersunds filbunke Sören Åkeby och tipselitlagets vulkanutbrott Zoran Lukic ihop till huvudtränare.
– Vi var totalt olika men hade till 90 procent samma syn på hur verksamheten skulle bedrivas. Mindre struktur, 3–4–3 och med anfall som spelidé. Det kan låta löjligt idag, men vi sa att vi heller vinner med 2–1 än 1–0.
Den nya duon snubblade ur allsvenskan 1999 utan att tappa ordförande Bo Lundquists förtroende.
– Bosse sa något som ingen annan vågar säga till sina tränare. ”Killar, ingen rör er på fyra år, oavsett vad som händer”. Klart att jag och Snuffe växte. Vi tyckte att det var skit att åka ur, men det visade sig vara det bästa som kunde hända Djurgården. Vi kunde börja från noll. Vi rensade i truppen, jag tror att vi tackade nej till 12-13 spelare i den truppen.
Överst på kravspecifikationen skrevs ordet karaktär. Inte kunnande eller potential. Vilja. Varje spelare gavs specifika instruktioner, det här väntas av just dig, och ombads underkasta sig muskelbrännande fyspass hela vintern, 60 procent individualiserad träning under säsong och en ledare som ansåg att rätt nivå av disciplin låg strax under örfilen.
”Källström är viktigare än Bergtoft”
– Skillnaden mellan mig och en typisk svensk ledare är att jag är mycket mer auktoritär. Därmed inte sagt att det ena eller andra inte är bra, vi är olika, säger Lukic.
Sa du också till om 300 bredsidor ibland?
– Ja.
Högtalarna skorrar. Det blir rundgång när idrottsläraren beordrar sina elever att samlas. Uppe på läktaren rättar Zoran Lukic till kavajkragen.
– Om du frågar allsvenska spelare hur träningen ska se ut säger de att den ska vara rolig. I helvete heller. Träning ska vara utvecklande.
Införde ni det i Djurgården?
– Ja. Och när vi fick ihop gruppen var det klart att Kim Källström var viktigare än Stefan Bergtoft. Men båda hade samma värde. Stefan Bergtoft fick till och med mer bekräftelse. Kim behövde inte det.
Efter en knagglig öppning dansade Djurgården igenom Superettan. I 2001 års allsvenska kostade trebackslinjen läropengar och poäng under våren, men Snuffe och Zoran flyttade bak en extra kille och uppnådde balans. Den allsvenska nykomlingen kom tvåa, en poäng från Hammarby.
”Då blev Åkeby lite lack”
2002 drog 40 busslaster med supportrar till Ryavallen i Borås för att se Kim Källström, Stefan Rehn, Johan Elmander, Adde Johansson och de andra skjuta hem föreningens första SM-guld på 36 år.
– Den enda gången Sören Åkeby han blev lite lack var i januari 2003 när Sportbladets journalist frågade hur jag ser på nästa säsong. Jag sa att det inte finns mycket att prata om, vi kommer att springa hem det här med ganska bra marginal. Det blev rubriker. Snuffe sa ”hur i helvete kan du säga så? Du kommer få äta upp det!”. Men vi vann med åtta poäng. Det var inga konstigheter.
Ni hade byggt och stämt pianot under tre år och nu var det självspelande?
– Precis. Vi hade ett färdigt lag som kunde spela utan tränare. De skulle greja det ändå. De var så drillade, så tränade i skallen. När man kom in i omklädningsrummet såg vi att luften vibrerade av adrenalin och självsäkerhet. Publiken kände ”oh herregud”. Vi hade utstrålning och karisma. Vi petade aldrig i det taktiska, de avgjorde om vi skulle gå högre eller lägre. De tog själva besluten och förankrade det med bänken genom att titta på oss. Det var en häftig upplevelse.
”Jag är inte den lugna typen”
2004 tunnades guldtruppen ut. Kim Källström och Andreas Isaksson hamnade i Rennes, Johan Elmander och Babis Stefanidis i Bröndby, Mikael Dorsin i Strasbourg och Sören Åkeby i Århus.
Kvar på skutan stod Zoran Lukic och pekade ut en kurs genom ovädret. Men maktbalansen var förskjuten, de fyra säkra åren gångna och laget fast på undre halvan.
I juli avslutades Zoran Lukics anställning. En del sa att han sparkades, andra att beslutet var gemensamt. I dag säger huvudpersonen att ingetdera stämmer.
– När de starka karaktärerna lämnade var det tre spelare – jag säger inga namn – som tyckte att jag var för tuff och krävande. Träningarna var inte roliga, sa de. Roliga! Bosse Lundquist lyssnade, men efter att de klagat tre-fyra gånger bestämde man sig för att göra ändringar. Jag föreslog Stefan Rehn som manager men det blev Kjell Jonevret. Med all respekt för honom som människa och tränare: han kom från Café Opera.
Hur tog du beskedet?
– Jag sa till Bosse: jag säger upp mitt avtal här och nu. Han ville att jag skulle tänka efter, men jag ropade på en kvinna på den administrativa avdelningen, Marie, att hon skulle skriva ut en uppsägning. Jag skriver på direkt!
Var inte det en överreaktion?
– Många tycker det. Du har bra lön, sa de. Naturligtvis funderade man i efterhand, men jag är inte den lugna typen.
En del tror att du fick sparken.
– Det presenterades så. Men det här är sanningen. Så var det. Jag ville inte jobba. That’s it.
”Jag kände inte skadeglädje”
Är det sårande att folk tror att du tvingades sluta?
– Jag vet inte. Men det blev en brytpunkt för Djurgården. Visst vann man 2005, men det var med spelare som redan var värvade och delvis förberedda för det här, som Sören Larsen och Tobias Hysén. Men efteråt kom raset. Spelarna tog makten.
Hade du andra erbjudanden när du sa upp dig?
– Nej. Jag var helt inställd på att bygga upp det tillsammans med Stefan Rehn. Vi hade klart för oss vilken typ av spelare vi behövde och hur vi skulle utveckla vårt spel för att åtminstone göra det Malmö gjorde sen. Att komma till första gruppspelsfasen eller åtminstone att man tar sig till Europa League och säkrar de ekonomiska förutsättningarna.
Kändes det lite bra när raset kom 2006?
– Nej. Jag kände inte skadeglädje, men jag hade rätt. Jag hade sagt att det skulle gå åt helvete. Man hade kapat alla grundpelare vi stod på. Jag tyckte mest synd om spelarna som inte nådde den nivå de kunde ha gjort.
Zoran Lukic nådde heller aldrig dit igen. Efter fyra år i Örgryte och Qviding återvände han till Djurgården, där han i en intervju med Sportbladet sa sig vara ointresserad av mindre klubbar än Malmö, IFK Göteborg eller Djurgården och sneglade mot Bundesliga.
– Hösten 2004 diskuterade jag kontrakt med Hansa Rostock, men vi kom aldrig överens. Jag skulle bli väldigt, väldigt besviken om jag aldrig fick chansen att jobba ute i Europa, sa han.
Och här sitter vi. På en tom arena med susande vind. Lukic har hjälpt till i Lidingö och Ljungskile, han har varit på intervju med en kroatisk klubb och Bosniens landslag, men det vill sig inte.
”Totalt ointressant med mittenlag”
– Jag är en rastlös person. Jag är delaktig i ett bemanningsföretag i transportbranschen men skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade fotboll. Man är van att ha något mellan klockan sex och nio. Då vet jag inte var jag ska ta vägen.
Så vad gör du?
– Umgås med kompisar eller går och tittar på en match i division 2 eller 3. Det som finns.
Har du aldrig tänkt på att bli lite mjukare om det sätter käppar i hjulen?
– De som känner mig vet att jag är ödmjuk. Att det är lätt att samarbeta med mig. Men när du tränar ett lag ska det finnas klara regler så att vi inte tränar på halvfart. I min värld funkar det inte att vara nonchalant.
Är det något i din filosofi som har blivit omodernt?
– Nej, men allt förändras, som för Svennis som är en duktig tränare. I vissa lägen hamnar man i någon sorts obalans mellan det man vill göra och vad de som anlitar tränare vill ha.
Och du är där?
– Ja. Något sådant. För mig är det totalt ointressant med ett lag i mitten av allsvenskan som varken kan gå upp eller ner. Jag vill ta ett lag som man kan bygga upp så att det blir bäst i sin serie.
Har du varit ledsen senaste tiden?
– Nej, jag är för gammal för att kunna vara ledsen. Nostalgisk är ett bättre uttryck. Varje bransch har sina regler. Du kan göra ditt jobb, men det är inte säkert att det är jobbet som förväntas. Mest saknar jag att stå där på planen, inte mest på matcher, utan på träningar.
Vi hoppar ner från bänkarna och följer löparbanorna mot utgången. Zoran listar spelare han utvecklat (Ola Toivonen, Ailton Almeida, Tobias Sana) och doldisar bakom guldåren (Göran Aral, Ingvar ”Putte” Carlsson, Inge Johansson).
Vid grindarna spänner han blicken i mig. Kommentaren är i gränslandet mellan insäljande och humoristisk, mellan stöddig och ödmjuk.
– I dagsläget är ingen beredd på att ge tid åt en tränare. Men jag brukar säga en sak. Hur ska de vinna sin serie om de har en tränare som aldrig har vunnit?
